The Knifes tacktal.

Är Zlatan som bekant. Men jag vill bra gärna veta varför han tackar nej till landslaget.

Varför?

Vill bara ha ett svar.

Red ut den här skiten nu.

6 grammisar!

De gjorde ju helt klart 2006 års bästa svenska album så de var värda dessa.

Grattis!

Deerhunter - Heatherwood (mp3)

Jag och ”Panic Prevention” håller på att bli riktigt goda vänner.

Serverade såklart ”Tooheys Extra Dry”, det öl som blev ett med oss under resan.

DJ Mehdi - I Am Somebody

Jamie T - Salvador
Studio - Out There
Arcade Fire - Intervention
Modest Mouse - Dashboard
Patrick Wolf - Bluebells
Clap Your Hands Say Yeah - Satan Said Dance
LCD Soundsystem - North American Scum
Field Music - Closer At Hand
Of Montreal - Gronlandic Edit
Air France - Beach Party

I Port Macquarie.

På The Concretes site går det att lyssna på en ny låt från deras kommande album ”Hey Trouble”.

Besök genast siten och avnjut låten.

Just do it!

Deerhoof - +81 (mp3)

Är Australiens svar på Hollands Amsterdam. Kan enklast beskrivas som ett hippiesamhälle där det mesta kretsar kring marijuana.

Kul att se då det mesta är helt galet där.

Innevånarna kan enklast beskrivas som om ni föreställer er de värsta gästerna ur valfritt program med Robert Aschberg, de skulle framstå som tråkiga turister i Nimbin. En och annan föreläsning om marijuana är självfallet svårt att undvika, mest en massa flower power mumbo jumbo som totalt övergår mitt förstånd. Drogen säljer de så klart helt öppet på gatan. I och med att de lever i ett med naturen har de missat att tvål är en ganska bra uppfinning. Detta gör att en hemsk svettdoft sticker i ens näsa varje gång man möter en innevånare på gatan.

Joråsåatte.

Cykelfärden hem från jobbet idag höll på att ta knäcken på mig. Fy fan vad kallt. Känns som att en resa tillbaka till Australien skulle sitta väldigt fint just nu.

I min lilla värld är James Yorkstons skiva ”The Year Of The Leopard” en bortglömt godbit från 2006.

Det är en blödande vacker skiva.

Som passar min sinnesstämning perfekt just nu.

Att tiden kan gå så långsamt som den hittills har gjort idag trodde jag var en omöjlighet.

Vad passar det bättre att lyssna på än någon av de stundtals briljanta samlingsskivorna ”Tales From The Australian Underground” eller ”Do The Pop” efter ett besök down under?

Iggy & the Stooges kommer och spelar på årets upplaga av festivalen.

Tjoho!

Vad som är mindre kul är att Hanoi Rocks kommer och spelar för sjuttielfte gången. Riktigt trött. Lite mer fantasi vore på sin plats när de bokar band.

Eller kan det vara så enkelt att Michael Monroe har ett hemligt förhållande med festivalledningen?

Nått skumt är det. För så mycket före detta som de är har jag svårt att se någon motsvarighet till. De är en sten som ligger på havets botten i mina ögon.

Jag vore tacksam om de besparade oss alla från att göra dessa herrar till husband på festivalen.

Och då menar jag evigt tacksam.

Efter ca 10 mils körning hör vi följande från tjejerna i baksätet på hyrbilen:

- Jag börjar vänja mig att åka med i vänstertrafik nu.

Öhh.

Ok.

Är bra att ha på sig i Australien. Det fick jag bittert erfara när jag lyckades med konstverket att glömma att smörja in mina fötter en dag. Dagen efter var de inte långt kvar till att färgen lila infann sig på dem.

Inte bra.

Inte smart.

Men gav mig en riktig tankeställare.

Det har varit en fantastiskt bra resa.

Australien är verkligen ett fantastiskt land som jag gärna besöker igen.

Återkommer med bilder och texter när jag har återhämtat mig från flygresan hem.